Picknick-konserter: Ásta (IS)

Ásta har klassiskt musikbakgrund, men hon skriver alltid om här-och-nu, där upplevelser vävs in i hennes låtar som nål och tråd. Några smärtsamma; alla djupt personliga. Ásta är en naturlig sångerska och låtskrivare, men kanske framförallt en berättare som har definierat sin stil med en direkt, äkta och tankeväckande ärlighet. Mänskliga relationer är livets mening och Ásta har en naturlig förmåga att identifiera sig med publiken. Hon har redan vunnit en 3: e plats i den berömda tävlingen Músíktilraunir, nominerats till årets folkalbum i Isländska musikpriset och utsetts till bästa nya artist på Iceland Airwaves.

Intervju med Ásta:

Du har en låt som heter Melabuðin, hur kommer det sig att du namngav en låt efter en mataffär i Reykjavik?

Jag skrev låten efter att ha varit i Melabuðin. Det är en så inspirerande butik med trånga gångar och många olika grejer och varor. Det var några unga killlar där som verkigen försökte vara coola, solbrända och med tuffa kläder och frisyrer. Gångerna är så trånga så det finns inget privat utrymme i affären, du står bara intill andra människor. Jag hörde den ena killen fråga “vilken tjej är du kär i?” Jag tyckte det var ett så roligt och gulligt moment, för att de var så oskyldiga och söta. De försökte vara coola men de var bara små pojkar med känslor som spanade in tjejer. Kärnan i låten är att det inte spelar någon roll hur mycket vi försöker se bra och coola ut – vi är alla bara människor med känslor.

Du har studerat altfiol i Köpenhamn, vad tog du med dig från det?

Jag lärde mig väldigt mycket. Både av att vara i skolan och lära mig av lärare och medstudenter, men också att flytta till ett annat land och uppleva en annan kultur och en annan stad som inte finns här. När jag flyttade till Danmark kände jag “Detta är underbart, jag älskar Danmark och Island är hemskt!” Det är ofta så när man upplever någon ny grej. Men med tiden började jag sakna fjällen på Island och att se havet varje dag. En stor del av den isländska själen är att havet bara finns där.

Tror du att du hade skrivit samma typ av musik om du inte hade bott på Island?

Nej. Om jag hade fortsatt bo i Köpenhamn hade jag inte börjat komponera musik. Jag har varit så länge i den här klassiska världen spelandes fiol och alltid övat och tänkt på fingersättningar och sånt. Jag var väldigt länge inne i min egen värld, i någon slags bubbla. Jag visste inte att det fanns något mer i mig än bara klassisk violinist, och jag tror inte att jag skulle ha hittat det om jag inte skulle ha brutit mig ut ur den boxen.

Vilket ackord är ditt favoritackord? 

Det här är en stor fråga. Det beror alltid på vilket humör man är på. Men alla ackord som har halvtoner i sig. Det är något med halvtoner som jag älskar.

Du har en låt som heter Kaffi hjá Salóme, och Salóme är musiker och din vän som också kommer hit och spelar senare i sommar. Känner du någon gång att ni tävlar mot varandra? 

Jag vill säga nej. Jag försöker att inte tävla mot andra, men det finns väldigt startkt i mig att alltid behöva vara bäst. När jag var liten ville jag vara världens bästa altviolinist och bäst i klassen. Det är någon slags tävlingsinstinkt som finns i mig. Jag måste påminna mig varje dag om att det inte är en tävling, och jag vill hellre stötta andra konstnärer än tävla mot dem. Det är svårt för mig ibland, men den här låten påminner mig om det.