Picknick-konserter: K.óla (IS)

K.óla (Katrín Helga Ólafsdóttir) är en 24 år gammal konstnär från Hafnarfjördur. K.óla vill inte göra saker som hon tycker är tråkiga, som att öva sig hela dagarna på klassiskt piano eller jazz, utan vill istället komponera egna låtar samt skapa musikvideor, sy böcker och arbeta med andra artister. Hon har släppt albumen Allt verður alltílæ och Plastprinsessan, som har fått välförtjänt uppmärksamhet. Musiken kännetecknas av både humor och allvar, och budskapet är bland annat att vi ska vara försiktiga med att inte kväva oss i plastparadiset. En anmärkning som ligger rätt i tiden.

Intervju med K.óla:

Du beskriver själv din musik som färgglad utan strikta regler. Var hämtar du din inspiration ifrån?  
Artister som gör ett helt paket som matchar musiken, ett helt universum runt den. En sång är inte bara en sång. Jag gillar verkligen att dyka in i den typen av universum. Allt som du av misstag lyssnar på kommer alltid att sjunka in på något sätt, och jag blir förmodligen inspirerad av tusen fler saker än jag är medveten om.

När jag lyssnar på din musik och går igenom din Facebook-sida får jag en känsla av att du kan skapa en låt av ljudet från diskmaskinen. 

Tack, jag gillar verkligen att göra olika saker. På mitt album Glasmanía arbetade jag med ljudet från vinglas, jag blev hyperfokuserad och det kändes bra. Jag kan inte göra saker om jag inte gillar det väldigt mycket. Jag skulle kunna göra en sång av diskmaskinsljudet men jag tror att det skulle vara en tråkig sång, för jag skulle bara tänka på att jag måste diska.

Men du spelar många instrument? 

Jag började spela piano som ung och elbas för tre år sedan. Det var verkligen befriande eftersom jag inte visste vad jag gjorde. Det var ett nytt verktyg för att hitta på något oväntat. Jag tycker om att hitta på oväntade sätt att skapa musik – så många saker har möjligheten att vara instrument, men vi glömmer det ofta eftersom vi inte tänker på det som ett instrument. Ett löpband eller ett glas är ett instrument så fort du använder det som ett instrument. Så fort du sitter på en sten utomhus är det en stol.

Du syr dina egna böcker, varför? 

Det började när jag fick papper från en pappersfabrik för ett projekt, och efter projektet hade jag väldigt mycket papper kvar. Jag började experimentera kring hur jag själv kunde skapa böcker. När jag gör musik är mitt huvud och mina öron fulla av det, men när jag gör böcker gör jag något fysiskt, vilket musik inte alltid kan vara. Jag använder en som kalender, där jag skriver ner mina planer, ritar bilder och skriver ackord. Det hjälper mig att strukturera och ha ett analogt liv bakom alla sociala medier och det digitala. Jag älskar att gå på konserter, sluta lyssna aktivt en stund, öppna en bok och börja skriva – känna musiken och se vad som kommer ut därifrån.

På söndag spelar du på Nordens hus, vad kan publiken förvänta sig?  

Det blir en avskalad konsert med mig på bas, min gitarrist och en trummaskin. Vi ska framföra några nya och några gamla låtar. Det här blir min första konsert för en publik utan munskydd för första gången sedan så länge, och det känns så härligt att man kan börja se folk le igen.