För exakt ett år sedan deltog jag i en Me Too konferens på Harpa som arrangerades av Islands ordförandeskap i Nordiska ministerrådet i samarbete med Islands universitet. Över 800 personer deltog och på programmet fanns ikoniska talare såsom Angela Davis, Roxane Gay, Liz Kelly, Marai Larasi och Cynthia Enloe.
Den första dagen var nordiska ministrar och statsöverhuvuden på plats. Visst talade man om utmaningarna i det nordiska samhället och berörde frågor som intersektionalitet men det var trots allt en tillrättalagd diskussion och en hel del klapp på egen axel. De nordiska länderna placerar ju sig högt i global statistik över jämställdhet. Men ju längre in i konferensen vi kom steg andra perspektiv fram. Plötsligt hörde vi röster av kvinnor med utländsk bakgrund, kvinnor med funktionsvariationer och kvinnor som själv blivit negativt drabbade av Me too-processer säga att de aldrig någonsin känt sig så utanför eller så ojämlikt behandlade som på Island. Världens mest jämställda land.
Kvinnor med utländsk bakgrund är den mest utsatta gruppen i det isländska samhället. Organisationen W.O.M.E.N in Iceland har redan i flera år hållit en berättarcirkel för kvinnor med utländsk bakgrund. De säger att deras verksamhet förändrades efter Me too och att berättarcirkeln allt mera blev till ett safe space, ett tryggt rum, där deltagarna kunde dela sina tankar och erfarenheter.
Vår stora satsning detta år, konstutställningen ”Nederunder”, behandlar också frågor kring kön och sexualitet. I utställningen tar nio nordiska samtidskonstnärer sig an det som bubblar under ytan i den nordiska utopin om ett jämställt samhälle. Tydliga och mindre tydliga strukturer om makt, identitet och utsatthet växer fram och verken skapar i dialog med varandra en underjordisk resa i det nordiska välfärdssamhället.
Under hösten kommer jämställdhet och jämlikhet att genomsyra det mesta av vårt program. Om något vill vi att Nordens hus ska vara en inklusiv plats med högt i tak där man inte räds att diskutera alla frågor, inte heller de obekväma.