Även om jag dagligen arbetar med konst och kultur får jag inte alltid möjligheten att arbeta riktigt nära konsten – i ett tätt och kreativt samarbete med konstnärer. Det privilegiet har jag haft under den senaste tiden, då jag varit curator för årets sommarutställning i Nordens hus: Time After Time, med de fem nordiska konstnärerna Anastasia Ax, Felipe de Ávila Franco, Jussi Kivi, Saara Ekström och Sandra Mujinga.
Att arbeta tillsammans med konstnärer på det här sättet är otroligt givande. Det är just i sådana samarbeten man påminns om de unika perspektiv, erfarenheter och kunskaper konstnärer bär – och hur viktigt det är att de får ta plats i samtalet om vår samtid och framtid, och de utmaningar som följer med dem.
Det första fröet till Time After Time såddes dock långt tidigare – för fem år sedan, när Saara Ekström var i Island och filmade material till sitt verk Geopsyche. Jag hjälpte henne då som location scout och chaufför, låg bilens bagageutrymme och läste medan hon filmade stenar, berg och puttrande geotermiska källor med sin smalfilmskamera.
När jag senare såg hennes färdiga videoverk presenterat på Helsingfors Konsthall sommaren 2023, kunde jag inte släppa tanken på att det borde visas också här, i Island. Men inte som ett enskilt verk – utan som en del av en grupputställning där tiden, särskilt den djupa tiden, skulle stå i centrum.
Jag började bjuda in konstnärer vars verk berör dessa teman – ur olika infallsvinklar, med varierande uttryck och bakgrund. En av dem är Anastasia Ax, som i sina verk kombinerar skulpturala och performativa element. Genom att använda sin egen kropp som redskap påbörjar hon ett förändringsförlopp som sedan får slutföras av naturen.
För Time After Time har hon skapat ett nytt verk, Settlers (Reykjavik), som presenteras utanför Nordens hus – ovan jord. Det fungerar både som en ingång och en avslutning till den övriga utställningen, som äger rum i Nordens hus underjordiska utställningshall och i mångt och mycket kretsar kring människans relation till naturen – om synlighet och osynlighet, närvaro och frånvaro.
Jussi Kivi för oss uttryckligen på ett underjordiskt äventyr i sina fotografier, som dokumenterar hans utforskande av övergivna industriella platser. Felipe de Ávila Franco låter oss bland annat möta solen i två verk som, trots sitt poetiska formspråk, behandlar vår invecklade relation till energi. I Sandra Mujingas videoinstallation Amnesia? Amnesia? får vi möta en person som i en kontemplerande och inbjudande monolog talar om vad det innebär att existera i mörkret.
På ett subtilt sätt är Time After Time en hyllning till det som är större än oss. I en värld där människan ofta placeras i centrum, riktar verken här blicken bortom det mänskliga. De är inte övertydliga eller förklarande, utan öppnar snarare upp – för känslor, för tankar, för egna tolkningar.
Utställningen erbjuder ett utrymme att stanna upp, reflektera och känna oss som en del av något större. För mig har Time After Time också varit just det – ett rum att stiga in i, för att se, lyssna och tänka tillsammans.